Idag ska jag dansa runt med dammsugaren i lägenheten, sen en promenad!

Kolla om mormorn är hemma kanske :) Ta med ett pkt kaffe dit och dricka upp hälften av det?

Bada pojken först pch få upp N ur sängen. 

Muhaha, vattensprutan får duga! Nu du älskling, ska du få se på fasen!

Wohoo! huvudvärken är botad och borta! Ta i trä! Vi två ses säkert i morgon igen... -.-'

BM på MVC ringde för ett tag sen och gratulerade till Alexander och vi passade också på att boka tid för efterkontroll.

Kom att tänka på att Alexander blir faktiskt en månad på fredag. Blir lika förbluffad varje vecka över

hur fruktansvärt fort tiden går. När man var liten var en vecka en evighet. Nu hinner man ingenting och man blir faktiskt lite stressad över att tiden går. 

Även fast man inte behöver det.. Konstigt det där. Kanske man borde försöka leva lite mer för varje dag, vara i nuet och börja använda färdigheterna man lärde sig under DBT:n lite oftare?

Nu ska jag gå, för mamman ska gosa medan pappsen passar på att duscha!

Önskar att jag hade lite godis... Eller i alla fall lite popcorn.. 

Åh, mitt huvud dödar mig! Mitt stökiga kök hjälper till det med. PLPÅGSAMT. *Suck*!

Alexander ligger och sover och det är nu man borde passa på att fixa sig själv och sitt hem.

Men just nu orkar jag inte. Får se om huvudvärken släpper senare så kanske det finns lite ork till att fixa..

Det värsta är evighetshörnan i vardagsrummet som det aldrig verkar bli någon ordning på.. Fast det förstås,

grejerna fixar ju inte sig själv. Haha :P

Sen det eviga diskberget ska vi inte tala om.. 

Drar nu en filt över huvudet och vilar en stund!

Godnatt!

Vi hade myst ner oss i soffan med tända ljus, hade det mysigt. Väntar på att "Den sista dokusåpan" ska börja.

Ser hur datorn börjar ryka.. N vrålar släck den släck den! Det var inte datorn, det var ett ljus.

Ett vanligt värmeljus som hamnat lite på sne och fattat eld! 

Liten eld. Men fyfasen vad rädd jag blev! 

Ska lugna ner mig med popcorn! 

Go' kväll!

Den som ingen kosing har, får gå med rumpan bar.

N har nött sönder 2 par jeans.. Haha, vad roligt! Och jag som är en usel sömmerska, kan inte laga dom.

För det första, har jag ingen symaskin. För det andra är jag livrädd för dom. En förskräcklig fobi 

för vissa maskiner, däribland symaskiner.. 

Har ingen aning om varför, men så är det.

Betraktar min älskling som står och diskar med hål i byxrumpan... Och skäms lite över mig själv för att jag inte kan laga dom. Vad är jag för en fru?! 

Hahaha  :-P

Ja, det ser ut som om att det blir matlagning för min del i alla fall! Lycklig blir jag då!!

Sy, det kan jag inte. Men jag är en jäkel på att laga mat! Om jag får säga det själv förstås. ;-)

Iväg och panta sen, tveksamt om det räcker till nya jeans, men blöjor och div annat ska det räcka till.

+ Kulingarna i nödfallsburken... 

Näe, det går egentligen ingen nöd på oss. Vi klarar oss förvånansvärt bra med tanke på den annars väldigt 

ansträngda ekonomin. 

Men sen, när jag är känd, och det blir jag på ett eller annat sätt.

Så lovar jag dig älskling att jag ska köpa nya jeans åt dig! <3

Alexander ligger i mormorns famn å småflinar, jag dricker en femte? kopp kaffe och hoppas på att få laga mat idag!

Spaghetti och köttfärssås som alltid varit min älsklingsrätt! Både att laga och att äta.. Mmm...

Blir inte så mycket annat skrivet just nu tror jag. Jag har lite skrivtorka! Haha!!

Vägen till BVC var oerhört blåsig idag! Hade jag inte hållt i barnvagnen tillräckligt hårt skulle nog lilla Alexander seglat iväg. Solen skiner men den där jädrans blåsten förstör ju njutningen... 

MEN.. Läkarbesöket gick galant, Alexander var tyst och snäll. Tills läkaren visade sig och börja trycka och klämma och känna. DET var inte populärt, dumma farbror! Sen, när han fick komma upp i pappas famn blev han tyst som en mus och han somnade så fort vi kom utanför dörren till BVC. 

Vi sitter och dricker kaffe hos mammi nu och Alexander ligger och sover i moster Jessicas säng. Myyys! 

Fast mormorn blir inte så glad som tycker att han alltid sover när han är här. Aldrig får hon gosa! :P

Efter kaffe stunden och vilan drar vi igång med stök hemma i lägenheten.... Vi får se hur mycket man hinner idag.

Men pojken ska få bada i kväll i alla fall! Mohaha :)

Strax efter min 18års dag var det bekräftat. Jag har Borderline (emotinell instabil personlighetsstörning).

Läkarna hade länge spekulerat i vad som var på tok. Och jag visste att det definitivt var något på tok.

Man skär sig inte flera gånger om dagen, hör röster, skrattar ena sekunden och storgråter eller sparkar sönder ett stuprör i nästa, om det inte är något på tok.

Det behövde inte finnas någon logik i mitt tänkande. Det kändes sant och rätt i alla fall.

Trodde jag att det satt fotografer i buskarna och spioner utanför fönstrerna, så gjorde det det. 

Skadade jag inte mig själv eller på annat sätt smutsade ner själen så kunde och SKULLE det hända något fruktansvärt.

Och det var förstås sant. 

Att det skulle regna meteorer om jag inte tröck rakbladet hårt mot den ärrade huden, var jag övertygad om. 

Och så var det. För mig var det sant. Men försök förklara det för en annan människa och samtidigt övertyga denna om att du är frisk. Frisk!!

Det är inte lätt. Faktiskt fullkomligt omöjligt.. För ingen tror på en person i det tillståndet. Om inte den andra personen också finner sig i det tillståndet förstås...

Men när väl diagnosen var ställd, så hade jag redan hittat egna små knep med hjälp av DBT och vänner att hålla det bråkiga humöret och skriket efter blod i chack. Någorlunda. 

Nu har jag diagnosen. Diagnosen blev satt när jag var som friskast. Inte när jag satt och eldade upp gardinerna för att det kryllade av skalbaggar på dom, eller när jag slängde mig i snön i t-shirt och längtade efter döden. Inte heller på någon av avdelningarna jag suttit på.

Utan först när jag orkade kliva upp och klä på mig före kl 14 på dagen, orkade äta som jag skulle och duscha, ställdes diagnosen. 

Och bara för att diagnosen är ställd är jag inte sjukare. Snarare tvärt om... Jag blev frisk. Men det är inte tack vare diagnosen jag blivit det. Det är tack vare mina vänner och min familj, som även i dom sjukaste stunderna sett mig som en hel människa med lika mycket värde som vem som helst, det var dom som fick mig att kliva upp den där tisdagen när maskarna krälade i maten och allt kändes tungt, den dagen då jag med hjälp av annat än mediciner och psykologer klarade av att vara jag.. Mina högt älskade vänner och släktingar! <3

En diagnos är endast något för läkarna att skylla på varför en människa gör som hon gör.. Inte för enskild individ att identifiera sig med.

Med det i tanken och med mina nära, under svarta dagar så staplar jag mig framåt. För jag är frisk. Jag är inte sjukdom! 

Punkt slut! :)