Strax efter min 18års dag var det bekräftat. Jag har Borderline (emotinell instabil personlighetsstörning).

Läkarna hade länge spekulerat i vad som var på tok. Och jag visste att det definitivt var något på tok.

Man skär sig inte flera gånger om dagen, hör röster, skrattar ena sekunden och storgråter eller sparkar sönder ett stuprör i nästa, om det inte är något på tok.

Det behövde inte finnas någon logik i mitt tänkande. Det kändes sant och rätt i alla fall.

Trodde jag att det satt fotografer i buskarna och spioner utanför fönstrerna, så gjorde det det. 

Skadade jag inte mig själv eller på annat sätt smutsade ner själen så kunde och SKULLE det hända något fruktansvärt.

Och det var förstås sant. 

Att det skulle regna meteorer om jag inte tröck rakbladet hårt mot den ärrade huden, var jag övertygad om. 

Och så var det. För mig var det sant. Men försök förklara det för en annan människa och samtidigt övertyga denna om att du är frisk. Frisk!!

Det är inte lätt. Faktiskt fullkomligt omöjligt.. För ingen tror på en person i det tillståndet. Om inte den andra personen också finner sig i det tillståndet förstås...

Men när väl diagnosen var ställd, så hade jag redan hittat egna små knep med hjälp av DBT och vänner att hålla det bråkiga humöret och skriket efter blod i chack. Någorlunda. 

Nu har jag diagnosen. Diagnosen blev satt när jag var som friskast. Inte när jag satt och eldade upp gardinerna för att det kryllade av skalbaggar på dom, eller när jag slängde mig i snön i t-shirt och längtade efter döden. Inte heller på någon av avdelningarna jag suttit på.

Utan först när jag orkade kliva upp och klä på mig före kl 14 på dagen, orkade äta som jag skulle och duscha, ställdes diagnosen. 

Och bara för att diagnosen är ställd är jag inte sjukare. Snarare tvärt om... Jag blev frisk. Men det är inte tack vare diagnosen jag blivit det. Det är tack vare mina vänner och min familj, som även i dom sjukaste stunderna sett mig som en hel människa med lika mycket värde som vem som helst, det var dom som fick mig att kliva upp den där tisdagen när maskarna krälade i maten och allt kändes tungt, den dagen då jag med hjälp av annat än mediciner och psykologer klarade av att vara jag.. Mina högt älskade vänner och släktingar! <3

En diagnos är endast något för läkarna att skylla på varför en människa gör som hon gör.. Inte för enskild individ att identifiera sig med.

Med det i tanken och med mina nära, under svarta dagar så staplar jag mig framåt. För jag är frisk. Jag är inte sjukdom! 

Punkt slut! :)

Ska man ta den där solskenspromenaden i Mars, eller ska man vänta till April? 

Stoppa ner Alexander i åkpåsen, kika om jag har nå pengar och eventuellt köpa en ananas..?

Fast mest av allt borde jag faktiskt duscha (snuskfia)!!! 

Apropå Grekland... Beundrar min man som faktiskt ser ut som att han planerar att laga mat idag!   

Sen, tvätta, tvätta, tvätta... Och jag skuttar inte av glädje av blotta tanken på en tvättmaskin.  

Ja, det första inlägget. Sitter och dricker en kopp kaffe och lyssnar på när pappa Niklas och 3 veckor gamla Alexander småspråkar i vardagsrummet. Tänk att pojken snart är en månad, det känns ju som om vi fick ta hem honom igår från BB.. 

Nu, mitt i blöjor och AD-droppar trivs jag oförskämt bra. För bara ett år sen trodde jag aldrig detta.

Inte trodde väl jag, en 18-årig "Djurvårdare" med svajigt humör, att jag skulle sitta här som lugnet själv mitt i matskriket i en ljus lägenhet med en sambo och en liten son, två galna katter och en välskött orkidé..

Nähedu, det trodde jag inte.

Men så blev det. Och bra vart det!