Ibland känner jag mig bara helt hopplös. 

Det blir liksom såna konstiga uppbrott i tankarna och har jätte svårt att hitta tråden igen efter det. Såhär t.ex:

 TANKE:

Åh, nu måste jag diska glas för dom.. Undrar hur grottmäniskor förstod att dom skulle amma, det kom väl naturligt förstås. Hmm grön.. Måste vattna ..håller på att ta slut i skåpet. ...Blommorna. Ja just det!...

Det blir så osammanhängande och konstigt ibland  att jag blir alldeles förvirrad. Som om att det är flera personer som använder min hjärna att tänka med samtidigt som jag gör det! 

Haha, dom kunde väl vänta med att låna min hjärna tills jag tänkt klart i alla fall! 

Som sagt var det ett tag sen, men jag har varit sängliggandes i migrän och det har tagit några dagar att repa sig ordentligt.

Haft huvudvärk nästan konstant i några veckor och har nu köpt ett par läsglasögon som kanske kan hjälpa. Om inte så har jag fått order om att berätta det på bvc så fixar dom tid hos en läkare eventuellt också hos en optiker. Eftersom jag har migrän i släkten (mamma, mormor och syster har det också) så kan det vara så att jag kan behöva nån medicin under anfallen. Men jag är inte så sugen på medicin med tanke på att jag ammar och för att jag har lite svårt för medicinska preparat över huvud taget. 

Men nu har jag en hungrig son att ta hand om! :) Bye ^^

Strax efter min 18års dag var det bekräftat. Jag har Borderline (emotinell instabil personlighetsstörning).

Läkarna hade länge spekulerat i vad som var på tok. Och jag visste att det definitivt var något på tok.

Man skär sig inte flera gånger om dagen, hör röster, skrattar ena sekunden och storgråter eller sparkar sönder ett stuprör i nästa, om det inte är något på tok.

Det behövde inte finnas någon logik i mitt tänkande. Det kändes sant och rätt i alla fall.

Trodde jag att det satt fotografer i buskarna och spioner utanför fönstrerna, så gjorde det det. 

Skadade jag inte mig själv eller på annat sätt smutsade ner själen så kunde och SKULLE det hända något fruktansvärt.

Och det var förstås sant. 

Att det skulle regna meteorer om jag inte tröck rakbladet hårt mot den ärrade huden, var jag övertygad om. 

Och så var det. För mig var det sant. Men försök förklara det för en annan människa och samtidigt övertyga denna om att du är frisk. Frisk!!

Det är inte lätt. Faktiskt fullkomligt omöjligt.. För ingen tror på en person i det tillståndet. Om inte den andra personen också finner sig i det tillståndet förstås...

Men när väl diagnosen var ställd, så hade jag redan hittat egna små knep med hjälp av DBT och vänner att hålla det bråkiga humöret och skriket efter blod i chack. Någorlunda. 

Nu har jag diagnosen. Diagnosen blev satt när jag var som friskast. Inte när jag satt och eldade upp gardinerna för att det kryllade av skalbaggar på dom, eller när jag slängde mig i snön i t-shirt och längtade efter döden. Inte heller på någon av avdelningarna jag suttit på.

Utan först när jag orkade kliva upp och klä på mig före kl 14 på dagen, orkade äta som jag skulle och duscha, ställdes diagnosen. 

Och bara för att diagnosen är ställd är jag inte sjukare. Snarare tvärt om... Jag blev frisk. Men det är inte tack vare diagnosen jag blivit det. Det är tack vare mina vänner och min familj, som även i dom sjukaste stunderna sett mig som en hel människa med lika mycket värde som vem som helst, det var dom som fick mig att kliva upp den där tisdagen när maskarna krälade i maten och allt kändes tungt, den dagen då jag med hjälp av annat än mediciner och psykologer klarade av att vara jag.. Mina högt älskade vänner och släktingar! <3

En diagnos är endast något för läkarna att skylla på varför en människa gör som hon gör.. Inte för enskild individ att identifiera sig med.

Med det i tanken och med mina nära, under svarta dagar så staplar jag mig framåt. För jag är frisk. Jag är inte sjukdom! 

Punkt slut! :)